OM MOSHÉ FELDENKRAIS


1918 påbörjade den då 14-årige Moshé Feldenkrais alldeles ensam en lång vandring från Belarus, i riktning mot Palestina. Det enda han bar med sig var en bok i matematik och en pistol nedstucken i stövelskaftet. Han genomled kalla vinternätter med 40 gradig kyla då han passerade den ryska gränsen och många timmars gång per dag. Orsaken till denna vandring var att Moshé var jude. Många judar utsattes för förföljelse av antisemitiska ryssar och var därför tvungna att fly.


Under resans gång inspirerade ynglingen många andra att slå följe med honom och de blev till sist så många som 200 personer som hade samma mål, att bosätta sig i det nya landet, Palestina. Under mer än ett år gick Feldenkrais och hans medvandrare från by till by via Centraleuropa, i riktning mot Italien, för att därifrån ta en båt över Adriatiska havet.

En tid gick gruppen tillsammans med ett cirkussällskap, och där lärde sig Feldenkrais att göra kullerbyttor och volter, samt att falla säkert, något han senare skulle ha stor nytta av då han utvecklade tekniker i självförsvar.

På sensommaren 1919 kom så följet fram till Palestina. Detta land var då helt ouppbyggt, saknade både infrastruktur, bostäder och skolor. Feldenkrais var mycket fattig, han arbetade på dagarna, på nätterna sov han i tält, och däremellan hjälpte han till med uppbyggnaden av landet. Först 1923 kunde Moshé återuppta sina studier, något han fann stort intresse i. Han var begåvad och hade lätt för att lära. Han hjälpte också andra elever som hade svårt med sin inlärning och var en god pedagog.


Även i det brittiska protektoriatet Palestina blev judarna attackerade, här av araber. Feldenkrais förlorade på så vis sin kusin Fischel. De judiska invandrarna bad britterna om skydd eller tillstånd att beväpna sig, vilket ej gensvarades. Detta gjorde att Feldenkrais började fundera på egna metoder till självförsvar utan vapen. Då araberna ofta attackerade judarna med kniv mot halsen eller mellangärdet, sökte Moshé lära sina bröder att göra en blockering med armen som skulle hindra förövaren att slå och därefter kunna vrida runt deras armar, så de skulle tappa sina vapen. Men eftersom den spontana instinkten var att hålla upp handen som skydd mot ansiktet eller vända ryggen mot förövarna, så misslyckades denna metod. Moshé insåg att denna rörelse var en naturlig, medfödd skyddsreflex given direkt från hjärnan och svår att motarbeta. Därför provade han i stället att skapa en blockering som gick i samma rörelsebana som denna reflex, dvs han arbetade med nervsystemets spontana responser, istället för mot det. Detta tankesätt kom att bli en viktig faktor i Moshés fortsatta arbete. Moshé gick metodiskt tillväga och fotograferade människor som attackerades ur olika vinklar och skapade utifrån dessa ytterligare blockeringar som utnyttjade skyddsreflexernas rörelsemönster.

Moshé uppmanade således sina studenter att följa sin instinkt och hålla upp handen i självförsvar, vilket blev en än effektivare blockering. Utifrån dessa tankar skrev Feldenkrais 1929 boken ”Jui-Jitsu and Self-Defense” på hebreiska. Denna bok kom sedan att användas i undervisningen av självförsvar i de beväpnade styrkorna som skulle skydda den begynnande judiska staten.


Samma år skadade Feldenkrais sitt knä. Han var mycket idrottsintresserad och vid en fotbollsmatch fick han en svår skada. Läkarna föreslog en operation, men kunde inte lova full rörlighet efteråt. Moshé började istället, med hjälp av mycket små rörelser, pröva sig fram vad han kunde göra utan att framkalla smärta och hur han faktiskt kunde röra sig, utan att få ont. Han passade också under konvalescensen på att fördjupa sig i medicin och psykologi, särskilt med inriktning på hela människan och det omedvetna. En text han skrev blev en del i Emile Couées bok ”Autosuggestion”, som handlade om hypnosbehandlingar. Förutom stort intresse för medicin och psykologi, pedagogik och inlärning så fängslades Moshé också av matematik och fysik. Han slutförde sina studier i ingengörsvetenskap då han flyttade till Paris 1930, samt började doktorera i fysik hos Marie och Juliot Curie (vetenskapsmän som fick nobelpris i fysik).


1933 fick Paris besök av Jigaro Kano, grundare av Judo. Denne höll en föreläsning och Moshé passade på att visa Kano sin bok om kampsport. Kano, som var en liten, spenslig man, hade i judon utvecklat principen att använda motståndarens egen kraft för att denne ska komma ur balans och då kunna slå omkull honom. Judo betyder ”Den mjuka vägen”. När han fick se en bild ur Moshés bok på en blockering, så undrade han varifrån Moshé fått den idén. Moshe svarade att han utvecklat den själv, vilket Kano inte trodde på. Detta fick Moshé att utmana Kano, han sa: ”Attackera mig med kniv”, vilket Kano gjorde. Kniven flög och Moshe stod oskadd kvar.

Moshé tog senare svart bälte i judo och startade den första judoklubben i Frankrike.


Under andra världskriget ombads Moshé att i hemlighet smuggla ut franska atomhemligheter (så att inte nazisterna skulle få tag på dem) till Storbritannien. Han gav sig av haltandes (på grund av den gamla knäskadan) och undkom precis Gestapo, då han kom med en av de sista båtarna som gick från Frankrike. I Storbritannien fick Moshé som den duktige vetenskapsman han var, tjänst hos den brittiska underrättelsetjänsten, för att utveckla metoder att spåra tyska u-båtar.


Moshé hann under denna tid också fördjupa sig i Freuds arbete och som ett led i det, skrev han boken ”Body and mature behaviour”. Freud hade, liksom Moshé, ett synsätt att kropp och sinne alltid påverkar varandra. (Det var ett ovanligt synsätt på den tiden). Men Feldenkrais efterlyser i denna bok mer fokus på hur kroppen påverkas av dess känslor och rädslor via hållningen. Han menar att en analytiker kan jobba med de mentala problemen via kroppen och dess hållning. ”Tanken att de två, det somatiska och det mentala, är separerade, har... överlevt sig själv”. Det är en helhet där vår mentala erfarenhet får en kroppslig reaktion och den kroppsliga reaktionen har en mental komponent som påvisas i hjärnan.


Feldenkrais förstod att de delar i hjärnan som bearbetar rörelse och sensationer (våra sinnen) blir underutnyttjade om de drabbas av en skada eller en sjukdom. Om detta upprepas finns det risk att hjärnan slutar att använda dessa funktioner. Det kan t ex handla om att du vid ångest, lätt får vanan att kura ihop dig (som en skyddsmekanism) och därmed får ett begränsat rörelsemönster i din gång eller sittande position. Genom att individen lär sig att röra sig på nytt, kan dessa nervbanor återskapas och förlorade funktioner komma tillbaka. Detta var på den tiden ett revolutionerande synsätt, och Feldenkrais var långt före sin tid i sin förståelse för det som modern forskning idag förklarar med hjärnans plasticitet. Han utvecklade därmed en metod att via långsamma rörelser/lätt beröring hjälpa kroppen att läka sig själv. Genom att öka medvetenheten om vad du gör (eller inte gör) kan du uppmärksamma hjärnan på de områden som glömts bort (blivit odifferentierade) och kopplar på sätt ihop de mentala och kroppsliga funktionerna i hjärnan.


Moshé lyckades med denna metod inte bara hjälpa sig själv att få tillbaka funktioner som han förlorat då han skadade sitt knä, (skadan hade också slagits upp på nytt då han halkade på ett halt däck på den u-båt han arbetade på i Storbritannien) utan också många människor i hans omgivning, t ex flera forskarkollegor och vänner. Han skriver en bok om denna metod ”The Potent Self”. Likaså passar Feldenkrais på att skriva ”Higher Judo” då han blir kvar i London efter kriget. Han hade egentligen tänkt återvända till Paris, men då han upptäckte att han blivit avsatt som medlem i den judoklubb han själv grundat, på grund av att han var jude, så stannade han kvar i Storbritannien. Under kriget förlorade Feldenkrais nästan alla sina släktingar i nazisternas utrotning av judar, men dock överlevde hans föräldrar och en syster.

Efter kriget slutförde han några uppfinningar och sin filosofie doktorsavhandling i fysik och disputerade. Feldenkrais hade träffat många kända i denna forskarvärld och delat erfarenheter med t ex Nils Bohr, Albert Einstein, Enrico Fermi och Werner Heisenberg. Nu kom Feldenkrais till ett vägskäl; Skulle han fortsätta fördjupa sig inom kärnfysiken, eller inom den metod till självläkedom han själv utvecklat, där han sett så många goda resultat?


Han återvände i början på 50-talet till Israel och arbetade där för Israels armé som elektroingenjör. Samtidigt träffar han många klienter och börjar också lära upp adepter som fångats av metodens effektivitet.

Feldenkrais mor lär skämtsamt ha sagt ”Han kunde fått nobelpriset i fysik, men blev i stället massör”. Feldenkrais valde alltså att satsa på det sistnämnda.


Från 50-talet fram till sin död 1984 verkade Feldenkrais i huvudsak i sin hemort Tel Aviv där han hade en Feldenkraispraktik. Dit kom människor med alltifrån CP-skada eller som drabbats av stroke, till Israels premiärminister David Ben Gurion, som ville utveckla sina ledarförmågor genom en ökad medvetenhet och kroppsuppfattning. Feldenkrais utvecklade senare utbildningar i metoden där hans adepter kunde bli Feldenkraispedagoger, b la i Europa och USA.


FLICKAN UTAN HJÄRNA


Nedan följer en berättelse om hur Feldenkrais arbetade med en flicka som saknade delar av sin hjärna. Det är ett utdrag ur Norman Doidges bok ”The brain´s way of healing: Remarkable Discoveries and Recoveries from the Frontiers of Neuroplasticity”, översättning Sofie Turse



"Hon är en smart flicka” sa Moshé. ”Hon kommer att dansa på sitt bröllop.”





Feldenkrais tillvägagångssätt kan radikalt förändra livet även på personer som är födda med avsaknad av delar av hjärnan, genom att åstadkomma differentiering av de befintliga delarna av hjärnan.  Elizabeth, som jag har intervjuat, föddes utan en tredjedel av lillhjärnan, den del av hjärnan som kontrollerar timingen och rörelse och tanke, balans och uppmärksamhet. Utan lillhjärna har en person svårigheter att kontrollera dessa mentala funktioner. Lillhjärnan, cerebellum på latin, är stor som en persikokärna och instoppad baktill under hjärnhalvorna. Fastän den bara upptar 10 procent av hjärnans totala volym så innehåller den 80 procent av hjärnans neuroner. Det medicinska namnet på Elizabeths tillstånd heter cerebellär hypoplasi och då på den tiden fanns det ingen känd metod att förändra hennes tillstånd. Redan när hon var i livmodern kände hennes mamma att det var ett problem eftersom Elizabeth knappt rörde sig. När hon var nyfödd, rörde hon knappt sina ögon alls. Hon flackade med blicken och de rörde sig inte synkroniserat. En månad gammal kunde hon inte följa ett objekt som rörde sig. Hennes föräldrar var rädda att hon inte skulle kunna se. Allteftersom hon utvecklades så var det tydligt att hon hade problem med sin muskeltonus. Ibland var hon lealös och ibland så hade hon för mycket spänningar, hon var så kallat spastisk, utan förmåga att kunna göra frivilliga rörelser. Hon fick konventionell sjukgymnastik och arbetsterapi, men behandlingarna var för smärtsamma för henne.  När Elizabeth var 4 månader gammal, testade överläkaren som var specialist på barnneurolgi på ett stort medicinskt center, hennes elektriska aktivitet i hjärnan. Han berättade sen för hennes föräldrar att ”hennes hjärna inte hade utvecklats sen födseln, och att det inte fanns någon anledning att tro att hennes hjärna skulle kunna utvecklas heller”. De flesta av sådana barn får bestående brister och man trodde då att plasticiteten (förändringsbenägenhet övers.anm.) i hjärnan var begränsad. Läkaren sa också till hennes föräldrar att hennes tillstånd påminde mycket om cerebral pares och att hon aldrig skulle kunna sitta, skulle förbli inkontinent och bli institutionaliserad. Hennes mamma kom ihåg att läkaren sa: ”Det bästa vi kan hoppas på är att hon har en grav efterblivning”. Elizabeths läkare beskrev egentligen bara erfarenheten med sådana barn som fått konventionell behandling – det enda de visste om.

Men hennes föräldrar sökte fortfarande hjälp. En dag berättade en vän, som var ortopedkirurg och som kände till Feldenkrais arbete att; ”den mannen kan göra saker som ingen annan kan.”När de hörde att Feldenkrais skulle komma från Israel till en stad i närheten av där de bodde för att utbilda utövare av metoden – en av hans huvuduppgifter sen 1970 – bokade de in ett möte.

När Elizabeth mötte Feldenkrais första gången var hon 13 månader och kunde varken åla eller krypa. Hon kunde bara göra en frivillig medveten rörelse, att rulla över till ena sidan. Under hennes första individuella lektion när han guidade hennes kropp till rörelse med sina händer, kunde hon inte sluta att gråta. Hon hade redan träffat fått så dålig erfarenhet av så många terapeuter som hade försökt att få henne att göra saker hon inte var redo för att göra utvecklingsmässigt sett. Till exempel hade många sjukgymnaster försökt att få henne att sitta om och om igen, men misslyckats. Om ett barns kropp är spastiskt kommer dessa rörelser att vara smärtsamma, därav gråten.

Enligt Feldenkrais är dessa försök att hoppa över delar av utvecklingen ett stort misstag eftersom ingen hittills har lärt sig att gå genom att gå! Det behövs andra färdigheter på plats först för att ett barn ska kunna gå – färdigheter som vuxna inte tänker på, eller ens kanske kommer ihåg att de lärt sig, som förmågan att dra ihop ryggen och lyfta på huvudet när man ligger på magen. Det är bara när alla bitarna är på plats som ett barn lär sig gå och då sker det spontant! Feldenkrais märkte att Elizabeth inte kunde ligga bekvämt på magen och när hon var på magen så kunde hon över huvud taget inte lyfta sitt huvud. Han märkte att hela hennes vänstra sida var i total spasm, som gjorde hennes ben och arm stela. Hennes nacke var väldigt spänd och det gjorde ont. Att hela hennes vänstra sida var spastisk, indikerade att hennes hjärnas karta för den sidan var odifferentierad, till skillnad från att ha ett hundratal olika aktiva områden i hjärnan som skulle kunna möjliggöra olika rörelser på vänster sida.

Feldenkrais rörde henne, så försiktigt han kunde på hennes hälsena och det gjorde så ont på henne så att han visste att det första han behövde göra var att mildra hennes smärta först: han skulle lugna ner hennes hjärna annars skulle den inte vara mottaglig för inlärning.

”Efter att Moshe hade undersökt henne” kom hennes pappa ihåg, ” sa han till mig, `Hon har ett problem och jag kan hjälpa henne´. Han var inte skrytsam. Min fru bad honom att förklara sig och han fortsatte genom att ta vår dotters fot vid vristen och böja den bakåt, så tog han mitt finger och sa `Känn här´ så att jag kunde känna muskelknutan och då sa han `Hon kan inte krypa för att det smärtar när hon böjer sitt ben. Om vi mjukar upp det, kommer ni märka att hon kommer att kunna böja sitt ben. Så när vi gör det - mjukar upp hennes muskler -kommer hela hennes beteende att förändras.´ Men hans teknik var inte att massera bort spänningen i kroppsdelarna; det var snarare att röra hennes kropp väldigt långsamt och försiktigt på ett sätt som hon kunde uppleva, så han gav henne signaler till hennes hjärna för att få den att sluta skicka signaler till musklerna att dra ihop sig. Fysikern blev helare och hade listat ut hur man kan använda rörelse och medvetenhet till att stänga av en knapp i hjärnan. Och det som han förutspådde hände – en eller två dagar efter det så ålade hon.” Kort efter det kröp hon.

Nästa gång Feldenkrais träffade Elizabeth, råkade en av hans studenter Anat Baniel, vara där. Feldenkrais frågade Baniel om hon hade något emot att hålla Elizabeth under tiden han gav henne en lektion. Han rörde henne försiktigt för att börja lära henne att differentiera olika enkla rörelser. Elizabeth blev väldigt fascinerad, uppmärksam och glad. Feldenkrais höll hennes huvud och drog det uppåt och framåt, väldigt försiktigt och långsamt, för att förlänga hennes ryggrad. Vanligtvis hade han märkt att denna rörelse brukar ge en naturlig svank i ryggen och detta leder till att bäckenet rullar framåt – en reaktion som vanligtvis händer när man står upp. Ofta, när man jobbar med barn som har cerebral pares och andra som inte kan gå, brukade han använda denna teknik för att engagera bäckenet så att det reflexmässigt rullar framåt. Men när han prövade detta på Elizabeth så kände Baniel ingen rörelse i bäckenet. Hennes bäcken låg stilla i hennes knä. Så Baniel föreslog att när Feldenkrais drog i hennes huvud skulle hon försiktigt rulla Elizabeths bäcken framåt åt henne. Plötsligt kom det en rörelse genom Elizabeths spastiska, låsta och overksamma ryggrad och kropp. De rörde hennes ryggrad igen och igen. Sedan provade de små varianter av den rörelsen.

Mot slutet av lektionen gav Baniel tillbaks Elizabeth till sin pappa. I vanliga fall brukade Elizabeth hänga slappt i hans famn utan möjlighet att kontrollera huvudet. Men denna gång så drog hon ihop ryggen och kastade sitt huvud fram och tillbaka om och om igen, vänd mot sin pappa. De små rörelserna som Feldenkrais och Baniel hade gjort med hennes ryggrad och nacke väckte möjligheten att det går att röra den och på så sätt blev det en annan föreställning i hennes hjärna.

Nu rörde Elizabeth stora muskelgrupper i ryggen frivilligt, förtjust över att kunna röra sig. Men det fanns fortfarande mycket att oroa sig för: Elizabeth var fortfarande allvarligt funktionshindrad och hade en allvarlig diagnos. Feldenkrais såg att hennes föräldrar var allvarligt bekymrade över hennes framtid. Han brukade i vanliga fall inte säga så mycket vid sådana här tillfällen. Men han bedömde inte en hjärna utifrån var ett barn var i sin utveckling, utan utifrån huruvida ett barn lärde sig när det fick stimulans beroende av var det befann sig utvecklingsmässigt. ”Hon är en smart flicka” sa han. ”Hon kommer att dansa på sitt bröllop.”

Feldenkrais återvände till Israel. De nästkommande åren gjorde hennes föräldrar allt i sin väg för att han skulle kunna träffa Elizabeth igen. De tog henne till hotellrum för lektioner när han kom till USA eller Kanada och åkte till Israel tre gånger, på två eller tre veckors långa resor för dagligt besök på hans mottagning. Däremellan dessa intensiva besök förstärkte hon sina förbättringar med dagliga aktiviteter. När Feldenkrais var 74 år så föll han illa när han var på besök i en liten stad i Schweiz. Han förlorade medvetandet och läkaren upptäckte en blödning i hjärnan. Ett litet blodläckage hade byggts upp i dura (en av hjärnhinnorna) och i hjärnan själv, som orsakade tryck på hjärnan och utgjorde en fara. Oturligt nog var den enda neurokirurgen i staden på semester den helgen, så operationen som kunde lätta på trycket i hans hjärna fick dröja. Feldenkrais kollegor sammanfattade att alla hans tidigare skador från kast, krockar och fall i judo hade gjort honom känsligare för hjärnblödning. Han återhämtade sig i Frankrike, men kanske på grund av att hans operation dröjde, så fick han en liten kvarvarande hjärnskada. Men snart fortsatte han ändå att ge individuella lektioner som han nu kallade för ”Functional Integration” (Funktionell Integrering). Eftersom han kände att tiden var knapp så lärde han ut så mycket han kunde om sina senaste fynd, för att hinna dela med sig.

Tillbaks i Israel fick han en stroke som påverkade hans tal. Han studenter gav nu sin mästare dagliga lektioner i funktionell integrering. Som sjuk och mot slutet av sina sjuttio, så överlät han mer och mer av barnen som kom för att få lektioner, till Baniel. Baniel tog så småningom helt och hållet över Elizabeths vård, som flög in tre veckor i taget, för dagliga lektioner. Elizabeth träffade henne från och till under flera år och hennes utveckling fortsatte.

Idag är Elizabeth runt de 30 och har tagit två examina. Hon är liten och nätt, runt en och femtio, och har en späd röst. Hon går så lätt att en som ser henne skulle aldrig kunna säga att hennes öde en gång hade varit förutbestämt att hon skulle sluta orörlig på en institution, gravt mentalt efterbliven – som bäst. ”Moshe” sa hon, ”sa till min pappa, ´När hon är 18 kommer ingen att tro att något har hänt. `Och han fick exakt rätt”. Hon kom ihåg delar av besöken i Israel ”jag kom ihåg Moshe lite grand, med det vita håret, den blå tröjan, och hur rökigt det var där inne” – Feldenkrais rökte under sina lektioner - ”hur han viskade lugnande saker i mitt öra”.

Hennes två examina är från stora universitet; hon tog en magisterexamen i studier om Judiska Främre Orienten och eftersom hon ville ha något mer praktiskt, så tog hon en examen i socialt arbete och fick licens. Hon har fortfarande några kvarvarande symptom på sin cerebellära hypoplasi. Hon har en mild inlärningssvårighet med siffror så matte och naturvetenskap är svårt för henne. Men förutom det så tycker hon om att studera och är intellektuell, och hon blev en bokslukare – all Shakespeare, det mesta av Tolstoy och många andra klassiker har hon läst. Idag driver hon ett mindre företag och hon är lyckligt gift. Och ja, hon dansade på sitt bröllop!